Pojkar provar kläder

Det är år 1930 på försommaren. Två pojkar, 9 och 7 år håller på att prova varsin kostym hos bysömmerskan på ön. Tyra heter hon och hon har varit i stan och lärt skrädderikonsten. Hon har allas förtroende i byn. Kostymerna består av knäbyxor och blus med sjömanskrage. Pojkarna ska bli fina till resan som de ska göra tillsammans med föräldrarna. I slutet av juni skall de resa med båten till Stockholm och utställningen som pågår där. Deras syster som är 16 år skall sköta gården och djuren tillsammans med pojkarnas morbror. Att prova kläder är inte så roligt men inför förväntningarna på resan kan det gå an.

Här ute på ön finns inga bilar och knappast vägar. Det finns ju så kallade byvägar men de är mera som stigar. För att komma till landsväg måste de alltid använda båt.

Lördagen, när resan ska börja, närmar sig och mamman packar kläder och annat i två resväskor.

Pappas farbror Albert i Stockholm

Det var så, att pojkarnas far hade en farbror som flyttade till Stockholm redan 1894. Nu var det han som bjöd sitt brorsbarn med familj hälsa på och bo i hans villa i Bromsten, en mil utanför stan. Han hade 4 barn, alla flickor, som alltså var kusiner. Den yngsta var 12 år och skulle bli pojkarnas lekkamrat.

Avfärd från Södra Finnö lördag kväll

Det var nu tidig lördagskväll i slutet av juni, när två vuxna och två barn med resväskor i händerna, vandrade stigen ut mot udden där den gamle skepparen bodde. Det var han som ombesörjde transporten ut till farleden där Stockholmsbåtarna passerade. De båda ångbåtarna, Gamleby och Tjust gick mellan Västervik och Stockholm en gång i veckan. Det var en bekväm direktförbindelse med storstaden för invånarna i Gryt och Valdemarsvik. Där gick båtarna in till kaj, men vid lugnt väder tog de också upp passagerare från roddbåtar som passerade dem längs farleden inne i skärgården.

Nu kom den vitskäggige skepparen emot dem och de fick kliva ombord i hans roddbåt och sedan rodde han. Efter en kvart förbi kobbar och grund som pojkarna väl kände till, var de ute vid den lilla holmen ”Strömmingen”, som låg vid farleden. Där gick de iland och mamman bredde ut en filt under den gamla eken. Farleden går här genom ”Getteröströmmen” som är förbindelsen mellan de båda fjärdarna, Orren och Finn. Härifrån holmen är det fri sikt ända bort till Bondkroksundet, tre distansminuter bort.

Nu hade den långa resan börjat. Det var bara att vänta på att få se den vita ångbåten borta i sundet. Den skulle nog vara här vid åtta-tiden, trodde skepparen. Men tiden gick och ingen ångare syntes. Alla spanade förgäves. Kunde den vara så mycket försenad ikväll? Ja, ibland var det mycket gods som skulle lastas vid Gryt. Det var bland annat spannmålssäckar som bars ombord, så det kanske kunde dra ut på tiden.

De hade nu väntat i 2 timmar och pojkarna började bli lite otåliga. Det började skymma, men ingen båt syntes. Vid halvtio-tiden tyckte skeppare Eriksson att det var bäst att ro hem igen. Tiden för båtens avgång hade kanske ändrats. Pojkarna var besvikna över den avbrutna resan och det var tungt att gå den långa vägen hem igen.

Nytt försök till avfärd från Södra Finnö söndag kväll

På söndagen ringde pojkarnas mor till kommissionären i Gryt och fick veta att båtarna numera avgick söndagar från Västervik, inte lördagar som tidigare.

När kvällen närmade sig for de ut till ”Strömmingen” igen med skeppare Eriksson. Vid nio-tiden syntes en mörk rök borta i Bondkroksundet. Det började skymma och de såg också en röd och en vit lanterna. Skepparen sade då åt dem att skynda sig i båten, och så rodde han ut till mitten av farleden.

Efter 10 minuter var den vita ångbåtens nära och den saktade in så att den stod nästan stilla. På ångbåtens babordssida stod styrmannen och fällde ner en lucka och de från roddbåten kunde komma ombord. Höjdskillnaden var nästan en halv meter mellan båtarna, så pojkarna blev lyftade ombord av styrmannen.

Rundvandring på båten

Deras pappa tog dem med på en rundvandring, på båten. Där framme på fördäck stod 3 stora tjurar bundna vid en bom. De skulle till slakteriet i Enskede, men de stod och tuggade hö, lyckligt ovetande om att det var deras sista resa.

I den upplysta restaurangen satt gäster och åt vid vita dukar. Mässing och mahogny glänste och bänkarna var klädda med blå plysch. Överallt lyste elektriska lampor. Pojkarna hade aldrig sett så många lampor samtidigt. Hemma var de vana vid fotogenlampor och stearinljus.

Genom en öppen skylight, såg de ner i maskinrummet. Där var blanka kopparrör och oljiga vevstakar rörde sig fram och åter.

I Olsösundet låg en roddbåt och överlämnade ett par passagerare. Nu såg de S:t Annas ytterskärgård i juninattsskymning, med fyrar blinkande i norr och söder.

Övernattning i restaurangen

När båtens restaurang hade stängt för natten fick de båda pojkarna ligga och sova på de vackra plysch-sofforna där. Deras pappa hade pratat med resturatrisen, som erbjöd dem det. Föräldrarna tillbringade natten på däck.

Tidigt på morgonen vaknade pojkarna och fick då se Oaxens kalkbrott som båten då passerade.

Södertälje kanal

Så kom ångbåten Tjust, till Södertälje kanal där de måste slussa. Under tiden kom några pojkar ombord och sålde Södertäljekringlor, som de ropade ut med hög röst. Det var små hårda kringlor som inte smakade så mycket, tyckte bröderna.

In i Mälaren

Nu var båten inne i Mälaren med dess vackra gröna stränder. Där var många båtar på väg. Mest skutor och pråmar som drogs av bogserbåtar. Den trafiken blev tätare när de närmade sig Stockholm. Båten passerade ön Kungshatt och då ville alla se den gamla plåthatten, på berget. On den finns flera sägner. Det sägs att en kung hade tappat sin hatt där, när han flydde undan en fiende.

Vid tio-tiden lade båten till vid Klara Strand. Nu var de i Stockholm och det första pojkarna såg vad Stadshuset med dess höga torn, alldeles i närheten.

Fortsatt färd med taxi

Pappans farbror, Albert, stod vid landgången och hälsade: ”Välkommen till Stockholm”. Sedan fick de gå in i en väntande taxibil och färden mot Bromsten började.

Pojkarna var nyfikna på allt de såg. De hade knappast sett en stad tidigare. Någon gång hade de varit i Söderköping men den liknade inte den här. De hade aldrig sett spårvagnar och tåg förr. Här fanns allt de bara hört talas om. Bilarnas tutande, spårvagnarnas skrammel och klingande var öronbedövande. Och alla bilar var inte svarta, som de trott tidigare. Här såg de gula och röda lastbilar och spårvagnarna var blåmålade.

Bilfärden till Bromsten var inte lång. På trappan till villan stod faster och tog emot och sedan fick de hälsa på kusinerna. Både föräldrarna och pojkarna var trötta efter resan och erbjöds att vila i gästrummet. Men det blev ingen lång vila. De ville se tomten och omgivningarna.

Mår illa av avgaser

Pojkarna kände båda en kväljande bensinlukt utomhus. De mådde illa och fick kräkningar. Vana som de var vid den rena skärgårdsluften, hade de svårt att tåla den här blandningen av bensin och avgaser. Lyckligtvis tillfrisknade de fort och kunde börja vänja sig vid den här nya miljön.

En vecka i Stockholm

Föräldrarna och pojkarna stannade i Stockholm en vecka och tog sedan båten tillbaka. Pojkarna hann se och uppleva mycket. Tillsammans med föräldrarna, farbrodern och kusinerna, besökte de ”Stockholmsutställningen” på norra Djurgården och de var på Skansen en hel dag. Föräldrarna var med farbror Albert på Solvalla travbana, inte långt från Bromsten, och på teater.

Pojkarna åkte till stan tillsammans med den 12-åriga kusinen Elly, flera gånger med lokaltåget som gick varje timme. Hon var som en storasyster som styrde och ställde med dem.

Veckan gick fort men de hann med att längta hem några gånger.

[SLUT].