Jag sitter här med min kaffekopp under plast-taket. Den varma solen silar in genom buskarna och jag minns augustidagar 2007 när vi, Agda och jag, satt här och kände samma härliga sol.

Veckorna gick och så kom den dagen när Agda ramlade i köket. Hon höll på och stekte isterband till vår lunch och nu ropade hon att hon inte kunde resa opp sig, där hon låg i matrummet. Jag ringde 112 trots att hon inte ville det. Sedan kom ambulans och vi kom in på akuten.

Läkarna hade svårt att ställa diagnos. Och Agda ville att vi skulle åka hem igen. Men så efter toalettbesök satt vi där tillsammans och blev bjudna på kaffe. Agda ville inte ha men jag drack. Då började hon att ramla bakåt i stolen där hon satt och verkade tappa all balans. Då kom personal. Läkare och systrar ledde in henne i ett undersökningsrum.

En syster ledde mig till ett annat rum. Hon var allvarlig men frågade mig om alldagliga saker och hur vi hade det. Hon berättade ingenting men jag förstod att det var allvarligt.

Flera läkare kom och de lyckades väcka henne ur medvetslösheten. Sedan fick jag komma in i rummet och då pratade vi som vanligt och hon uppmuntrade mig att åka hem men hon visste att hon måste stanna. Hon sa: ”Åk hem och ät kvällsmat”. Läkarna sa ingenting till mig om hennes tillstånd, bara att hon måste stanna. Jag gjorde som hon uppmanade och åkte hem när det började kvällas.

Senare på kvällen ringde jag och då hade hon kommit upp på en sal och de sa att hon ätit också. Då lät det inte så farligt längre. Men vid 2-tiden på natten ringde en läkare.

(det är idag 8 år sedan)

[SLUT].