Det är morgon. Det är oktober. Gula löv lyser längs den asfalterade stigens gräskant. På somliga ställen täcker de helt asfalten. Buskarna längs stigen lyser som facklor i röda och gula färger och nyponen är lackröda på sin buske. Men många buskar är ännu gröna. Varför rodnar inte alla samtidigt? Har de mänskliga känslor, så att många rodnar lättare än andra?

Jag möter en yngre dam med en hundvalp som sliter i sitt koppel. ”Han vill hälsa på alla”, säger hon. Han får nosa på mina skor.

”Hälsa på alla”, det låter som en vänlig tanke hos hundvalpen. Människor hälsar inte på alla som de möter. Det gläder mig när någon hälsar, även en hundvalp. Jag blir gladast när jag möter en hop skolbarn och alla ropar ”Hej”.

På min promenad passerar jag två ”dagis”. Där ser jag föräldrarna lämna sina barn. En flicka ropade ”Hej gamle gubbe”, till mej när hennes pappa släppte av henne ur bilen. Pappan säger då: ”Så får du inte säga, farbrorn kan ju bli ledsen. Men jag blev glad. Flickan, som kanske var i 5-årsåldern, var inte förställd utan fullt ärlig. Hennes pappa uttryckte en överdriven medkänsla med den gamle.

En morgon mötte jag en flicka som nog var i 20-årsåldern och hon bar på en gitarr. Hon ropade glatt ”Godmorgon, vilket härligt väder”. Jag undrade vart hon var på väg med sitt instrument i den tidiga morgonstunden, men hann inte fråga innan hon var långt borta. Då tänkte jag på Hjalmar Gullbergs dikt om ”Människors möte”.

På mina morgonvandringar möter jag oftast någon. Mest är det hundägare och skolbarn. Utom dessa möter jag dagen när den är ny och solen som glöder i öster.

Sommarminnena vilar i den mjuka lövdrivan.

Hjalmar Gullberg:
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

[SLUT].