Första jobbet på större företag

Min tid på Standard och i Stockholm har väl präglat mig. Det var något av en milstolpe när jag började i industrin, på Standard efter att tidigare jobbat mest i radioaffärer. Där var jag mest ensamjobbande med rundradioapparater och då den korta tiden hos Lagercrantz kom jag i kontakt med kommunikationsradio. Först på Standard, fick jag veta något om fackföreningar och pensionsvillkor, för anställda. Allmän sjukkassa fanns inte då. Man fick söka medlemskap i någon privat kassa.

Radiosändare för kortvåg

De arbeten som jag deltog i var bland annat konstruktion och uppbyggnad av radiosändare inom kortvågsområdet, upp till omkring 20 MHz och effekter upp till 5 kW.

Som slutrör hade valts PB3/800. De bestod av en plåtsockel med anslutningar för glödström och hjälpgaller i botten och anoder i toppen. Det var svårt att få slutsteget stabilt på grund av de långa ledningarna till anoderna. Parasitsvängningar uppstod inom de högsta frekvensområdena. Vi försökte "få död" på dessa genom olika drosslar i anodledningarna. Det var svårt att hitta någon bra drossel. Några ferritdrosslar fanns inte vid den tiden 1945–1946. När parasitsvängningarna uppträdde började rörens anoder att lysa röda och anodströmmen steg. Då måste vi bryta strömmen för att rädda de dyra rören.

Spolarna i dess slutsteg bestod av några varv av grova kopparrör, minst ½". Avstämningen till rätt frekvens åstadkoms med vridkondensatorer, med keramikgavlar och stora plattavstånd. Anodspänningen var ju mer än 10 kVolt. Vi hade glasrörssäkringar i tilledningarna och dessa "glasrör" var en decimeter långa, minns jag.

Med hjälp av duktiga mekaniker i en välutrustad provverkstad fick vi fram några färdiga sändare som kontrollavdelningen sedan godkände. Det var, tror jag, två till kustradion som godkändes av Telegrafverket och två till Polen som godkändes av en kontrollant därifrån. Med honom hade vi vissa språksvårigheter minns jag och hans radiotekniska kunskaper var inte så stora. Det var Stig Holmqvist som fick förklara för honom.

Stig och jag jobbade med dessa sändare, som till sist blev leveransklara. Jag fick dock snart nya uppgifter. Vi skulle bygga en ny, modern sändare på 5 kW. Jag fick styroscillatorn på min lott. För effektsteget hade Arne Sundqvist beställt ett nytt rör med anoden utformad som en kylfläns och genomblåstes av luft. Alla tilledningar blev kortare och det blev lite enklare att få kretsen stabil. Vi gjorde en stor anoddrossel som efter vissa prov och justeringar kunde accepteras.

[SLUT].

Om berättelsen

Sture skriver ner berättelsen med en gammaldags bläckpenna i juli 2015. På kollegieblockets framsida har han antecknat: "Köpt 24/7 2015 på gamla Bokia, Storgatan".

Berättelsen som handskrift.

Möblerat rum nära arbetsplatsen

När jag började på Standard Radio, det var 16/2 1946, hade jag turen att få hyra ett möblerat rum hos familjen Ekström. Det var vid Dukvägen i Riksby, när Lillsjön. Därmed fick jag ett lagom gångavstånd till jobbet vid Johannesfredsvägen, där Standard Radio låg. Den vägen var inte lång, kanske 1,5 km och på vintern när Lillsjön var frusen blev det ännu närmare när jag gick över isen.

Fru Ekström om varje morgon in på rummet med nybryggt kaffe. Jobbet på Standard började inte förrän 08:45 så det var god tid för morgonkaffet.

Företaget Standard Radio

På Standard Radio fanns:

• Verkstad för montering av produkter och detaljtillverkning
• Experimentverksta
• Kontor med telefonväxel
• Ritkontor
• Radiolaboratorium
• Kontrollavdelning för färdiga produkter
• Selénplatte-produktion + likriktare med selén för bland annat laddningslikriktare med hög strömstyrka

Arbetstid och lön

Arbetstiden var 44 timmar i veckan, med 8 timmar måndag till fredag och 4 timmar på lördagen. Alla tyckte vi att det var härligt att ha en hel eftermiddag ledig, varje lördag. Som ytterligare uppmuntran minns jag att en gatumusikant stod med sin fiol och spelade vid den lilla bron som gick över ån vilken förbinder Lillsjön med Ulvsundasjön.

Några löneförhandlingar individuellt förekom inte. Varje år sändes ett brev hem med meddelande om löneökning (några tior).

Mätinstrument och utrustning

På firman fanns några radarmottagare som köpts in från Amerika för studier.

Bland de mätinstrument som fanns var en General Radio frekvensnormal styrd av en 100 kHz kristall, Q-meter, signalgenerator för HF och LF. Den senare av egen konstruktion, interferenstyp.

Vid varje lab-plats fanns kraftaggregat med 6,3 V∿ och likström ≈250 V. Allt var ju anpassat för arbete med rör, transistorer fann inte då.

Mina uppgifter

Mitt jobb var först att ändra frekvens på 100-wattsändaren till kejsaren i Abessinien (Haile Selassie 1892–1975). Det var mest ändring av varvtal på spolar i tankkrets och frekvensdubblare. Rören var alla 5S1 (807) som producerades inom koncernen (ITT).

Nästa jobb blev bygge av en styrsändare för styrning av effektrören Philips PB3/800 i en 4 kW-sändare, kustradio. Den bestod av oscillator, kristall- eller självstyrd frekvensdubblare och tripplare. Alla rör var 5S1 (807).

När firman levererat dessa 3–4 kW sändare fick vi nya arbetsuppgifter. Det var att bygga upp effektsändare med modernare komponenter. Det var modernare rör som medgav kortare anslutningsledningar till anoder och andra elektroder. Slutrör var beställda från USA. Det var av en ny typ där hela anoden var utformad som en kylfläns med kanaler för kylluft. En drossel var lite besvär med att utforma så att den täckte hela frekvensområdet på ≈2,8–20 MHz.

ILS-sändare till Bromma flygplats

Vi fick också en beställning av en A2-modifiering för en sändare till ILS vid Bromma landningsbanas förlängning vid Flystad. Där var en ILS-sändare CW som skulle förses med A2-modulering. En enkel tonfrekvensoscillator skulle byggas in och AM-modulera sändaren. Min chef Arne Sundkvist räknade på en LF-krets med 807-rör och tre RC-länkar i återkopplingsslingan. Varje länk skulle ge 60º fasändring. Det blev en enkel RC-oscillator som kunde A2-modulera ILS-sändaren.

Jag minns en vacker sommardag när vi, min chef och jag, åkte i hans bil ut till den blomsteräng i Flystad där sändaren var installerad. Det var inte långt från där jag senare bodde, vid Gliavägen. Jag hade promenerat dit någon kväll tidigare. Hemma på labbet kunde vi senare lyssna på funktionen i en ILS-mottagare.

Min kamrat Ragnar Ryhage

Efter ett par veckor på Standard Radio träffade jag en arbetskompis som också jobbade där. Vi hade tidigare träffats på Nefa i Norrköping 1941. Nu hade han en blanksliten kostym, brun hatt men ingen ytterrock. Det var Ragnar Ryhage som jag senare i tiden kom att vara med tillsammans på vår fritid. Han berättade att han studerat vid Stockholms Tekniska Institut STI, i ett par år och fått sin ingenjörsexamen. Han ville låna så lite pengar som möjligt till terminsavgifterna, som var dyra.

Hans första jobb efter studierna var här. Innan första avlöningen hade han det "knapert". Han bodde i ett rum i ett uthus hos en familj i Bromsten. Jag var med honom hem en kväll och då kom hans hyresvärdinna in med en portion mat till honom. När han sedan fått lön så skaffade han ett bra rum en kilometer från där jag då bodde, vid Dukvägen i Riksby.

Ragnar och jag träffades ofta på fritiden. På sommaren cyklade vi bland annat till Erstaviken vid Saltsjöbaden och badade och på vintern åkte vi skidor, bland annat på Kärsön.

[SLUT].

Om berättelsen

Sture skriver ner sin berättelse med en gammaldags bläckpenna någon gång i slutet av 2010-talet.

Mellanrubrikerna är tillagda efteråt av Hans Sundgren.

Berättelsen som handskrift.