Stenen i gropen vid korsvägen

Där låg stenen i den lilla fördjupningen i berget, där den nötta stigen gick fram. Jag såg det när jag på morgonen vid halvåtta-tiden hade passerat skogspartiet och kom fram till vägkorsningen. Här förenades två stigar till en. De kom från varsin gård och bildade en gemensam skolväg för gårdarnas barn. Jag är 8 år och kommer från en av gårdarna.

Min skolkamrat Olle, har alltså varit här före mig och lagt dit stenen som vi kommit överens om. Den som kom först till korsningen skulle lägga dit stenen och därmed visa att han hade passerat och var på väg till skolan. Jag tar upp stenen ur gropen och lägger den åt sidan. Nu vet jag att Olle är före mig. Jag småspringer för att hinna ifatt honom. Undrar hur långt före mig han är? Det kunde inte stenen i gropen tala om. En gång lyckades jag hinna upp honom innan han hunnit fram till skolan.

Genom skogen

Nu kommer jag fram till något som liknar en lång port, ett smalt pass i skogen. Där är tallar på båda sidorna. Deras kronor når varandra ovanför stigen och bildar en port. En annan gång när jag i skymningen gick genom där, minns jag att det kändes lite spöklikt och kusligt där inne. På andra sidan ”skogsporten” går stigen över berg med lav och mossa, men mitt på stigen är berget kalt och nött av alla skor som trampat där.

Gårdar vid stigen

Nu är jag framme vid det branta berget där jag skall klättra ner till en grässlätt. Här är avsatser som liknar en trappa med höga trappsteg. Nedanför ligger en liten gård med en grå och fallfärdig ladugård och stigen går mellan den och ett rött bostadshus. Här bor en gammal sjöman och hans vuxna dotter. Ibland ser vi honom stå och hugga ved vid sin vedbod när vi går förbi. Vi brukar hälsa artigt, men han svarar inte alltid. Han tycker nog inte om barn. Vi springer då fort förbi. Alldeles i närheten ligger en annan liten gård, men där bor ingen.

Stigen blir nu en byväg med hjulspår och spår efter hästar och oxar i leran. I en uppförsbacke har sten och grus spolats rena i hjulspåren, när det regnat. Vägen går upp i lite högre terräng och går förbi ett kärr med säv och grodyngel i. Ner åt vänster ser jag vassviken som kallas Glo. Den ligger där nere med vattenytan som ett blänkande öga omringat av vass. Kanske därav namnet.

Längst bort syns det smala Gränösundet, kantat av vass på båda sidorna. Genom detta sund kommer jag och mina kamrater att färdas med roddbåt eller på skridsko på väg till fortsättningsskolan vid Engelholm, när vi slutat folkskolan här på ön.

Förbi affär och smedja

Här nedanför backen mot viken ligger öns affär och där är också en smedja. Nu är det vindstilla och jag hör smedens hårda hammarslag. En sån här stilla morgon hörs annars inte så många ljud. Kanske bara en spillkråkas skrik eller knackande mot en trädstam. Men nu tänker jag inte på ljuden eller utsikten, utan skyndar mot skolhuset som ligger där omgivet av några gårdar. Där är Enkullen, Slättö och Backgården.

Vid skolan

Framme vid skolan går jag in i avklädningsrummet, med sina långbänkar och klädkrokar längs väggarna. Vid ena kortväggen står en järnkamin och bredvid, en trave björkved.

När vi barn tagit av oss ytterkläderna och väntat en stund, öppnar vår fröken dörren till skolsalen och vi får gå in till våra platser vid skolbänkarna. De är av furu, med gula sidor och svartmålat lutande lock. Där är plats för två barn i bredd. Vid bortre kanten är två runda hål för bläckhornen.

Nu står vi upp och sjunger ”Din klara sol går åter upp” och fröken spelar på den lilla orgeln. Vi läser en kort bön och sedan får vi sätta oss.

En skoldag på ön har börjat.

[SLUT].