Året är 1929

En decembereftermiddag går jag stigen över de skogbevuxna bergknallarna. Det är fuktigt i luften, men ingen snö täcker marken. Året är 1929.

Jag är på väg till vår affär här på ön i Sankt Anna. I den lilla lanthandeln är det julskyltat med glitter och ljus. Där luktar salt sill och läder, men det märker jag inte.

Jag sätter mig på en tom sockerlåda i affären för att vänta på ”gubben Olsson” som öborna också kallar ”postmästarn” och som är lantbrevbärare.

Ser trött ut

Så här dagen före julafton är hans väska tung av julpost och jag skall följa honom på turen för att bära vårt paket från Åhlén & Holm. Klockan är nära två när ”postmästarn” stiger in i affären. Han är en gammal skeppare som lämnat sjölivet för ett lugnare liv som småbrukare och lantbrevbärare. Han ser trött ut och hälsar med en suck, och han är klädd i en sliten vadmalsrock och en svart krimmermössa med Postens märke i.

Postväskan, som nu är lätt, ställer han på disken där högar med brev och julkort ligger. Det är öbornas julhälsningar till när och fjärran. Efter att ha sorterat in posten i väskan tar han en pris snus i näsan och nyser högljutt, och vi är då färdiga för avfärd. Jag går efter honom på den smala stigen mot viken där hans roddbåt ligger. Han ställer postväskan på durken och plockar fram två gamla trasor av segelduk som han haft förvarade under toften.

Jag fryser

Den ena breder han ut på aktertoften åt mig att sitta på och den andra tar han själv. Sedan lossar han förtöjningen och sätter sig vid årorna. Stränderna är inbäddade i en gles dimma. Det är en svag motvind och jag fryser, men bereder mig på att sitta där i aktern under hela färden som kommer att ta en timme.

Det börjar skymma när vi närmar oss en strand med en smal öppning i vassen och en gammal brygga. “Postmästarn” förtöjer båten, och nu får vi gå en kilometer, innan vi är framme vid postkontoret Andö. I samma hus bor ett äldre par, och ”postmästarn” frågar dem om ”pojken” får vara där inne medan han ordnar posten. Det får jag gärna och jag går in och hälsar.

Stela fingrar

Jag ser den gamle mannen sitta där krokig och knyta ett fisknät med sina stela fingrar. Hans hustru sitter vid bordet och stickar på en strumpa. Fotogenlampan sprider ett gult och dämpat ljus i rummet som samtidigt är kök. Jag får en stol att sitta på och jag ser mig omkring. Där, på bordet, ligger en bibel och ett glasögonfodral samt en tidning.

Den gamle mannen, som heter ”farbror Jönsson”, pratar med mig medan han arbetar med sitt nät, och han frågar hur mina föräldrar mår.

Efter ett par långsamma timmar öppnas dörren och ”postmästarn” säger att han är färdig för hemfärd. När jag sagt adjö till de gamla, går vi ut i den mörka decemberkvällen och jag bär paketet från Åhlén & Holm.

”Postmästarn” bär en fotogenlykta i ena handen, så att vi ser stigen. Han skjuter ut båten och jag sätter mig i aktern igen. När han släckt sin lykta är det mörkt omkring oss, men vi kan se skogskonturerna avteckna sig mot den ljusare himlen.

Öborna väntar

Vid halvåttatiden på kvällen är vi i land igen och går in i lanthandeln, där öborna väntar på sin julpost. I ljuset från primuslampan har de suttit i timmar. De har berättat historier och minnen från avlägsna jular.

När ”gubben Olsson” kommit innanför disken blir alla tysta. ”Hå hå, ja ja”, suckar han och torkar sina glasögon med en rödbrokig snusnäsduk. Han tackar Gud för att vi kommit välbehållna hem och börjar dela ut tidningar. De flesta har Söderköpingsposten. Sist delar han ut breven och julkorten och uttalar adressen med hög och tydlig röst.

Nu läser han ett brev till ”Miss Julia Andersson” och alla förstår att hon har fått Amerikapost igen. Sådana brev stimulerar min 8-åriga fantasi och jag blir påmind om att det finns en större värld utanför vår ö.

[SLUT].