Stures dagbok år 1984

Den 13 februari, mitt under olympiska spelen i Jugoslavien (Sarajevo) åkte jag in på sjukhuset för blodpropp i vänster ben. Det tog visst en 10-11 dagar innan jag fått Varankuren utprovad. Sedan var det att äta Varan tills i maj.

Först var det resan ner, genom Tyskland, den var trevlig och omväxlande.

Vi stannade för övernattning i Baunathal utanför Kassel och dagen efter för lunch i Nürnberg. Sedan passerade vi vinodlingar och humleodlingar i Bayern och snart var vi inne i Österrike.

De första snöhöljda Alperna var en stark synupplevelse och denna blev större och större ju längre vi kommit in i landet.

Vi passerade det kända Kitzbüel där bland annat Ingemar Stenmark tävlade i vintras och var vid 19:00-tiden här uppe i Krimml på ca 1100 meters höjd. Här var kallt, bara +7ºC men landskapet var överväldigande. Det överträffade alla turistbroschyrers skryt.

På tisdagsmorgonen vandrade vi under reseledarens ledning upp till vattenfallen. Vi hade trott att det skulle vara kyligt, men värmen kom och det blev istället svettigt.

Vi är ju ett busslass (dock inte fullt lass) på 23 personer. Vi känner ju inte varandra så väl men skojar och glammar runt middagsbordet som om vi känt varandra i många år.

Idag var vi på utflykt till musikstaden Salzburg, en resa (enkel) på ca 12 mil tror jag. Solen sken ifrån en molnfri himmel och temperaturen steg. I Salzburg var det rena sommarvärmen. Minst +20ºC troligen. Staden ligger där vackert mellan alptopparna och den späda vårgrönskan.

Fruktträden var i blom på några ställen och Magnoliaträden var enastående i sin blomning.

Vi besökte Mozarts födelsehus och såg hans gamla pianon och violiner. Sedan vände vi hem mot Krimml igen, genom Tyskland, där vi körde runt Berchtesgaden (där Hitler hade sitt "Örnnäste"), passerade Zell am See, Mittersill, Neukirchen med mera.

Medan vi är kvar här på hotellet i Krimml borde jag skrivit ner mina intryck från denna undersköna plats. Ja det är verkligen naturskönt här. Det är med saknad och vemod jag lämnar Krimml.

Alla här i Österrike (befolkningen här) är så vänliga mot turister. De hälsar alltid "Morgen" eller "Grüß Gott".

Största intrycket, rent mänskligt på mig gjorde dock en ung fru från Köln. Tyvärr var språksvårigheterna ett hinder.

Hon "dök på" mig en morgon vid 07:00-tiden här utanför hotellet. Hon var egendomligt klädd men strålade med hela ansiktet när hon talade om att tre stycken katter låg här uppe vid bageriet och väntade på att bagaren skulle öppna så att de fick sin morgonmjölk.

Jag följde henne till bageriet där katterna var. Den största, som hon sa var "pappan" låg en bit bort från trappan, mamman lite närmare och "ungen", som ju också var fullvuxen låt och rullade sig på trappan. När vi kom den för nära "fräste" ungen och föräldrarna jamade så de var inte värt att närma sig bageridörren.

Jag blev förvånad och rörd när denna spontana, egendomligt klädda och med det strålande ansiktet på sitt modersmål (tyska) och förklaringar på enkel engelska talade om hur hon och hennes man gift sig här i Krimml för 15 år sedan. Hur hon sedan blev sjuk i cancer och efter många operationer och cellgiftsbehandlingar nu var på väg att bli bra.

Nu hade hennes man kört bil i 11 timmar dagen före och var därför trött på morgonen. En katt hade de hemma i Köln, därav hennes kattintresse. Den egendomliga klädseln var för att dölja sviterna av sjukdomen. Mössan till exempel för att dölja håravfallet och den vida jackan för att dölja bröstoperationen.

Hennes glädje och utstrålning uttryckte tacksamhet över att nu vara så bra att hon kunde resa till Krimml och återse de snöglänsande alptopparna, där de en gång varit på bröllopsresa med en 650 kbm motorcykel. Hon sken i kapp med morgonsolen när hon berättade det.

Sitter och skriver på bussen.

Vi har just ätit en lunch vid Alten Mühle (tror jag). Vi åt "Eine kalte Platte" med gott tyskt öl. Efter en halvtimme var vi åter på väg 9 mot Kassel, där vi ska övernatta.

Vi har nu 28 km kvar till Nürnberg och klockan är 14:05. Nürnberg–Kassel är 32,9 mil, ser jag i en karta. Men efter ett par timmar ska vi stanna och kanske ta en "fika" om vi vill.

Vi kommer inte in i Nürnberg, utan fortsätter 9:an mot Schweinfurt. Landskapet är här i en fager försommarskrud. I München blommade kastanjer och magnolior förutom päron- och äppelträd.

Övernattade på hotell ---, centralt i Kassel, nära järnvägsstationen och är nu på väg igenom mot ett litet ställe vid Lüneburgheden där vi ska fika. Sen ska vi besöka Lübeck.

Vädret är varmt men disigt.

Igårkväll, på promenad i Kassel var det +18ºC varmt vid 22:00-tiden. En varm sommarkväll för oss.

Vi var väl ute i stugan några gånger under juni men hann inte få i båtarna i tid. Plastbåten fick vi aldrig i. Den ligger fortfarande på land, men roddbåten (den otäta) fick vi i vid midsommartid, då jag även fick känning av "ont i ryggen".

Början på semestern i juli var vi här hemma och tog emot Gustav Lövgren och hans sons familj från Antwerpen (Deurne). De kom på lördagen och stannade tills följande onsdag. De dagarna var det en liten värmebölja här. Nästan de varmaste dagarna på hela sommaren tror jag.

Sedan åkte vi ut till stugan och fortsatte semestern.

Johan var till Ibiza med sina kompisar men kom sedan ut till stugan. Sedan kom också Birgit och Per med sina barn, Tobias, Jens och Emma. De bodde i sin husvagn och Johan bodde hos oss i stugan. Vi tapetserade vårt sovrum där och lade in en plastmatta på golvet, som tidigare bara var spånplatta. Det var inte tapetserat sedan stugan var ny 1965.

I början på augusti var Agda och jag till Stockholm, det var på min 3-dagars delpension. Vi åkte med bilen upp och bodde i Gurlis lägenhet vid Vasavägen i Solna. Det var söndag när vi kom dit (den 5 augusti).

Vackert väder var det och vi var i Kungsträdgården på kvällen. Vi hälsade på Gurli och Birgitta.

På måndagskvällen åkte vi ut till Drottningholm och promenerade i parken. Vi besökte också Dukvägen (17) där jag bodde 1945 och Gliavägen i Bromma där jag bodde senare.

Sedan fortsatte vi bilturen i den vackra sommarkvällen och kom ut till Sundbyvägen 6 där vi gästade "Farbror Alberts" 1930 när jag var 9 år. Jag kände igen den gamla 20-talsvillan när jag fick se den.

Vi fortsatte sedan utåt Järfälla - Hässelby där vi sökte Kristina och Staffan på Meteorvägen. Staffan var hemma men inte Kristina och barnen.

Dagen efter gästade vi Viola och Erik i Täby innan vi åkte hem mot Linköping igen.

Jag var på jobbet några dagar men den 13 augusti slog min ischias till och jag blev liggande hemma, sjukskriven i 5 veckor.

5 månader senare i januari har förlamningen i foten ännu inte släppt men jag kan gå ganska hyggligt (haltande).

Birgit och Per med barnen och Johan var hemma över juldagarna men sen var vi ensamma igen.