Sture skriver insändare till lokaltidningen. Oftast blir de publicerade, men inte alltid. Några av dem finns samlade här.
Från:
Sture Sundgren 74 år, Linköping.
Till:
Östgöta Correspondenten, Ordet fritt. Blir inte publicerad.
Innehåll:
Om ord och deras valör.
I dagligt tal och skrift
Språket förändras ständigt och det skall det göra, säger språkvetarna.
Som äldre läsare och hörare uppfattar jag ibland förändringarna som stötande och hämmande för språkets uttrycksfullhet och klarhet. Förstärkningsord är ibland i talspråket så valda att de neutraliserar det ord de skall förstärka eller också är de så överlägset starka att det inte finns starkare. Jag tänker på JÄTTELITEN, varken stor eller liten.
Och HEMSKT BRA, SKITBRA eller till och med SKITGOD.
HEMSKT är det när man upplever situationer som ger kalla kårar genom kroppen och man ryser när man tänker på händelsen igen (Är det bra?). Och hur smakar SKITGOTT?
Dessa exempel är dock ur talspråket och kan kanske fördragas.
I en dagstidning läste jag: "det gäller att maximalt minimera kostnaderna". Detta understryker kanske att den ekonomiska situationen verkligen är under all kritik. Men kan man maximera och minimera samtidigt?
Två ord som tycks förlorat sin valör är SKAPA och KRÄVA. SKAPA kunde förr bara Gud själv och kanske stora konstnärer. Nu kan politiker skapa lagar och kanske kan vägverket skapa halkfria vägar genom nya metoder.
Och nu KRÄVER man att bli vänligt bemött och man kräver högre lön (eller kanske det heter lönelyft?). Förr lyfte man inte lönen förrän man hade beloppet i sin hand.
Det man förr KRÄVDE kunde vara betalning och ordet lät då nästan som utpressning.
Ordens valör respekteras inte längre. Språket förlorar därmed nyanser och blir mindre uttycksfullt och klart.
Våra politiker och skolmyndigheter hotar med att de som inte behärskar datorer i framtiden skall bli en efterbliven samhällsklass. Detta har de som argument för sin datoriver.
Det köps datorer som står i klassrummen där lärarna inte vet vad de skall användas till, skriver "En uppgiven lärare" (Östgöta Correspondenten den 26 januari).
Dessa datorer är en stor investering och de kostar 2000 till 3000 kronor per elev och år att hålla i drift. (Ny Teknik 1998-09-03). För en fjärdedel av den kostnaden skulle den grundläggande undervisningen i läsning, skrivning och räkning kunna förbättras avsevärt. På senare år har ju brister i dessa ämnen konstaterats.
De framtida medborgare som lärt sig att de ständigt måste ha en datorskärm framför ögonen, kan kanske inte med en vanlig penna skriva ett brev eller göra en enkel multiplikation, kan väl lika väl de bli en efterbliven samhällsklass.
De har större handikapp, än de som genom trägen övning och utan datorhjälp, skaffat sig en stabil grund i ämnena. De sistnämnda har nog inte svårighet att sätta sig in i datoranvändningen senare i livet och efter behov. Ingen behöver ju förstå en dator. Det är bara en mekanisk inlärning som kräves.
